Ätstörningen
Kategori: Allmänt
Varje dag äter hon max 1000 kalorier. Det är ungefär hälften av vad en växande ung kvinna som tränar behöver varje dag. En risifrutti till frukost. Tre köttbullar och någon matsked makaroner till lunch. Ett äpple. Någon smörgås till kvällsmat. Och så ett hårt träningspass på det. Somna med hungern rivande i maggropen, och vakna till en dag som ser ut på samma sätt som den förra.
Fast varje dag ser inte likadan ut. Varje dag går hon ner ungefär ett halvt kilo. De dagar som vågen står stilla eller visar lite mer än dagen tidigare får hon ångest, även om hon vet att viktökningen kan bero på att hon druckit ett par glas vatten innan hon vägde sig.
Den 17-åriga flickans dagar kretsar kring att tänka på mat, och träning. 20 minuter i spåret varje dag. Mer än så skulle hon nog inte orka med, de 1000 kalorierna ger henne inte mer tid än så.
Vikten är viktig för henne. Det är viktigt för henne att ingen kan kalla henne fet. Att ingen kan skratta åt henne, som så många gånger förut när hon var 13 år, rund om kinderna och ingen kille ville dansa med henne på skoldiscona. Det är viktigt för henne att se bra ut för sin första pojkvän, han som egentligen inte vill henne väl.
Det är viktigt för den 17-åriga flickan att ha kontroll. Att välja en cola light och ingenting annat på mcdonald's, när alla hennes vänner väljer plusmenyer.
Den 17-åriga flickan håller på att svimma under en geografilektion, för att den där satans risifruttin har gett henne ett blodsockerfall som heter duga, och för att hennes järnvärde är totalt urkasst, eftersom det enda järn hon får i sig kommer från tre köttbullar varje dag.
Den 17-åriga flickan är jag. Fast för snart 10 år sedan.
Idag vet jag bättre. Idag ska jag göra om och göra rätt. Idag ska jag bry mig om min hälsa för MIN skull. Och på rätt sätt. Idag är tio år senare.
