Hot mama-bloggen

Ibland får jag frågan hur jag orkar träna. Hur jag orkar köra så hårt som jag gör trots att jag har tre små barn hemma, och samtidigt hålla allt annat i rullning.

 

Först och främst så älskar jag ju att träna! Det har varit en del av mitt liv i tretton år nu, och jag skulle känna mig väldigt tom om jag inte fick träna! Sen visst, det finns dagar då jag inte vill. Klockan åtta nio på kvällen, när barnen "äntligen somnat", till exempel. Då är det skönare att slänga sig i soffan. 

 

Men det är då jag brukar visualisera det jag vill ha. Jag tvingar fram en bild i huvudet av hur jag tar av mig kläderna på stranden och går ner mot vattnet i min nya bikini. Slank, vältränad och solbränd. Stark och lycklig. Fylld av energi. Det brukar räcka så för att jag ska gå och byta om till träningskläder, och har jag väl börjat träna så är jag snabbt i sjunde himlen :)) visst kan det låta väldigt egocentriskt att se sig själv framför sig varje gång man behöver mentalt pepp, men för mig funkar det! Det har hjälpt mig att "låta bli den där chokladbiten", eller att "träna när jag är trött". 

 

Det är mitt tips till er. Visualisera. Och välj en stark bild, som lyfter er över de där osynliga hinderna som vi alla möter ibland :)

Jag ville bara dela med mig av en skrytig sak. Byxorna i storlek 40 som jag fick innan jul...de som jag då inte ens kunde få ihop och stänga med knappen? För att det fattades cirka 3-4 centimeter? Och det bara väääällde ut otrevligheter på sidorna och överallt. 

 

Well, kolla in. Och det är efter tre veckors hårt arbete :D Shit, vad glad jag är =))) Och nu siktar jag på storlek 38 till sommaren! =) 

 

 

 

Ja, som rubriken lyder. I flera års tid har jag sugit i mig lightläsk som en liten galning. Beroendet kom när barnen föddes (därmed naturligtvis inte sagt att det är deras fel. Man bär själv ansvar för sina handlingar). Jag blev trött av långa vaknätter och behövde något uppiggande. Och kaffe avskyr jag ju. Har alltid dragits till det söta. Men vanlig cola kunde jag ju inte köpa, pga alla kalorier. Därför blev det Pepsi Max, och nu på senare år Cola zero. Det var något beroendeframkallande inte bara i själva smaken, utan även i kolsyran som gav mig en liten kick så fort den hamnade på smaklökarna ;) 

 

När jag drack som mest så fick jag i mig nästan 1,5 liter. Varje dag. Oftast var det mindre än så, men sällan mindre än 0,5 liter dagligen. Hade jag fortsatt i den takten med 1,5 liter om dagen så hade det på ett år inneburit att jag fått i mig 547 liter cola zero. Vad sjukt det låter. Vad sjukt det är.

 

Vändpunkten för mig blev när min sambo började hävda att "du kan ju inte sluta, så du är ju beroende", och min reaktion var att jag blev arg. Jag var verkligen sur på honom hela den dagen efter att han sagt så, men jag insåg efter lite eftertanke att han faktiskt hade rätt. 

 

Likaså var det nästan pinsamt varje gång vi skulle panta burkar och flaskor och 90 % av påsens innehåll var sådant som jag hade köpt och hällt i mig...

 

Barnen var också en viktig del i ekvationen. Ska de verkligen behöva se sin mamma vara beroende av någonting sånt? Särskilt Jack blev i slutet mer och mer medveten om mitt beroende. Var vi och fikade hos någon och det erbjöds cola så hände det att han öppnade munnen och sa att "sånt här dricker mamma jämt, hon älskar cola." Det blev pinsamt för mig, men samtidigt kunde jag inte skälla på honom. Han hade ju rätt! 

 

Alla gånger jag lämnat ungarna i bilen några minuter för att springa in och köpa cola som jag smusslat undan under den där frukten, för att de inte skulle se och vilja ha av den, eller se och förebrå, se och tvinga mig att rannsaka mig själv. Nej fy sjutton. Alla tecken fanns där. Det behövdes en nystart. 

Ett av mina nyårslöften för i år var därför att bara dricka cola zero till lördagsmyset. Och det gör jag också! Det har gått bättre än jag trodde. Vatten, eller citrusvatten har fått ersätta den beroendeframkallande drycken, och jag kan säga att det är ren disciplin som har fått mig att hålla mitt löfte. Jag ska helt enkelt inte ge upp! Men jobbigt har det varit. Huvudvärk, trötthet, irritation har avlöst varandra. Men nu, efter ett par veckor, så är jag faktiskt inte sugen längre. Jag känner inte att jag måste ha det. 

Likförbannat så köper jag min 1,5-liters varje lördag ändå, för att "det är ju bara då jag får". Men jag ska så småningom skära ner på det ytterligare, till 0,5 liter, till 0,33 och till slut kanske jag struntar i det helt? Just nu är det i alla fall som det är. Och jag är stolt över att jag inte längre dricker det varje dag.

Det är en bra början =)

Frukost: Proteinshake

Träning: Core cardio, 30 minuter

Lunch: Fullkornspasta med köttfärssås

Mellis: Smoothie

Middag: Två äggsmörgåsar och ett glas mjölk

Kvällsmat: Proteinshake

 

Tankar om dagen: När karln jobbar eftermiddag så vänder jag på dagen och äter middagen till lunch istället så att säga. Ytterst sällan som jag orkar eller vill äta två lagade mål mat per dag, så det fungerar bra för mig att göra så här. 

 

Har känt mig lite hungrig efter helgen, då jag ju unnade mig lite mer av allt. Men antar att det vänder ganska snabbt igen. 

 

Jaha, då kör vi (igen). Efter några månader med fullt upp så tar jag nya tag efter nyår. Mitt mål är att gå ner till åtminstone 70, men gärna 67 kilo (från nuvarande 77). Jag vill fasta till mig och få mer muskler. Har redan gått ner från 82 sedan i somras, men det är ju knappast någon snabb viktminskning direkt. Ett resultat av min förkärlek för choklad ;) 

 

Jag kommer att fortsätta köra FocusT25, betafasen, vilket innebär fem pass på 25 minuter varje vecka måndag till fredag. Därefter kör jag gammafasen (läs mer om FocusT25 i tidigare inlägg) för att sedan gå över till programmet P90X3 (som jag kommer berätta mer om senare).

 

Matmässigt så är det mycket protein och långsamma kolhydrater som gäller. Kommer redovisa det jag äter här så ofta jag kan. På lördagar unnar jag mig godis och vilken mat jag vill. På söndagar vilken mat jag vill, men inget godis. Och så strikt i veckorna. 

 

Cola Zero, den stora boven i mitt liv, som har gjort mig hungrig och godissugen, kommer jag bara att dricka på lördagar. I veckorna är det BARA vatten som gäller. Det kommer garanterat bli skitsvårt, men jag kommer få stå till svars inför er och min pojkvän om jag failar haha ;) 

 

På kosttillskotts-fronten så äter jag bara en vanlig multivitamin, samt Bio-T, som innehåller CLA (som ska minska fettmängden på kroppen och "omvandla" fett till muskler om man tränar), samt grönt te. Jag har också börjat testa WNT:s female-produkter. Dels deras proteinpulver, samt deras återhämntingsshake som man tar efter träning. Jag återkommer snart med recensioner av dessa.

 

Räknar med att jag kommer ha nått mitt mål i juni ungefär. Perfekt till beachen ju ;) Och jag hoppas att det är många som hakar på mig nu. Inte bara för att vi vill se snygga ut, utan för att vi vill MÅ bättre. Bli piggare och starkare. Orka leka mer med våra barn? Få ett jämnare humör och mer tålamod?

 

Nu kör vi!

 

 

Har åkt på bältros, antagligen pga stress och dålig sömn. 

 

Alla som någon gång i livet har haft vattkoppor kan få bältros.

 

Kortfattat så får man röda kliande utslag med vätskefyllda blåsor... Dessa spricker och smittar då. Bältros heter det för att utslagen går som ett bälte kring halva överkroppen. Har man otur kan det gå ner i nerverna och orsaka stor smärta i de delar av kroppen som hör till de drabbade nerverna...

 

För mig började det på ryggen och har nu spridit sig fram runt ena bröstet, vilket gör att jag inte kan amma min son för han riskerar att få vattkoppor om han får i sig vätskan från blåsorna...

 

Jag har dock haft tur i oturen för det kliar "bara", jag har inte ont någonstans. 

 

Tror att jag kan träna som vanligt, men tar det lite lugnare...

 

Dock har detta påverkat min mentala hälsa, jag känner mig hängig och deppig. Som om det inte räcker med sömnbristen så ska jag nu inte kunna amma ordentligt heller :/ 

79,6 visar vågen... Ett halvt kilo mindre än förra veckan. Bra! Men jag fuskvägde mig mitt i veckan och då visade vågen 78,7 så helgerna sabbat alltså en hel del :P men skitsamma, jag har inte bråttom mot mitt mål :))

jag vet att det här inlägget inte har med viktminskning eller hälsa att göra (eller jo, möjligtvis mental ohälsa haha), men jag måste faktiskt få skriva av mig lite. först tänkte jag göra ett facebook-inlägg av det, men det blev alldeles för långt. so here goes:

jag är nu hemma från det absolut mest mardrömslika bvc-besöket jag någonsin varit med om under de sju år jag haft barn...tanken var att jag skulle åka till bvc själv med lukas och albin klockan 11.00. inga problem tänkte jag, det är precis innan albin blir trött, så jag tar med en flaska välling som han får i bilen sen på väg hem...jo tjena.

det hela började med att albin lekte fint i väntrummet och småpratade med mig om allt möjligt medan jag höll lukas. sen när vi väl skulle in, nej då ville han INTE följa med in i undersökningsrummet (albin alltså). bvc-sköterskan sa att han fick vara kvar i väntrummet och leka om han ville varpå jag gick in med lukas. då började helsiket :P

albin skrek som en rabiessmittad hund ungefär, under hela tiden som lukas vägdes och mättes. ville inte komma in och ville inte att jag skulle hämta honom heller. bara skrek och skrek och kastade nappen...sen efter många om och men fick sköterskan hålla lukas så jag fick gå och lugna ner albin, vilket tog en bra stund. sen fick jag sitta med både lukas och albin i knät för att överhuvudtaget kunna prata med sköterskan :P

sedan efteråt var lukas ledsen, så jag satte mig i väntrummet för att mata honom. vid det laget var albin lugn igen, men då var det en annan mamma som skulle in med barn lika gamla som albin och lukas. albin hakade på dem in, och mamman som jag kände igen sen förut sa att det var okej medan jag matade lukas. så lånade albin hennes äldsta pojkes bil, och jag tänkte ååånej. det här kommer helt enkelt inte sluta bra. för förr eller senare måste jag ta tillbaka bilen.

pojken ville också låna albins bil som han hade med sig, men det fick han inte (otippat). de lekte en stund, jag matade lukas, men så var det ju till slut dags att gå. "nu får du lämna tillbaka bilen så ska vi åka hem" sa jag, och det blev startskottet för en fasansfull kvart (eller så var det bara fem minuter som kändes oändligt långa). albin skrek rakt ut när jag tog bilen, kastade sin napp, kastade sin egen bil, vred sig som en orm när jag lyfte upp honom, och jag tänkte: hur fan ska jag få med mig båda?

som tur var erbjöd sig bvc-sköterskan att bära bilbarnstolen med lukas i till kapprummet. jag bar alltså den skrikande albin, och vi var tvungna att gå genom öppna förskolan, där ett gäng mammor försökte sjunga fridfulla sånger för sina nyponrosiga nyfödingar. och där kom vi och minst sagt, kraschade partyt haha....alla stirrade på oss som om vi var knepiga i skallen, och albin bara skrek så man trodde lungorna skulle ramla ur. inget hjälpte, inte att erbjuda vare sig välling, napp eller hans egen bil.

i kapprummet var bvc-sköterskan tvungen att vända tillbaka till sitt besök, så jag blev själv med båda barnen. albin skrek såklart fortfarande, och jag visste att det är lika bra att få det hela snabbt överstökat. på med skorna, medan han vred sig så att han höll på att gå av på mitten. jag försökte prata lugnande med honom, men jag hörde inte ens min egen röst. hela tiden stirrade mammorna, jag kände det men kan knappast påstå att jag brydde mig just då haha. albins jacka sket jag i, så viktig var inte den, ner i skötväskan med den.

jaha, nu ska vi gå ut till bilen, sa jag med ansträngt lugnt röst till den vansinnesgapande albin, som låg på golvet och kastade allt han kom i närheten av runt sig, samtidigt som han försökte få upp kardborrbanden på skorna. lukas låg i bilbarnstolen med stora ögon, men var tack gode gud, lugn. då förstod jag att jag måste först bära ut albin, för jag får inte med mig båda. jag kastade upp albin på ena axeln och tog skötväskan över den andra, ut till bilen (det kändes lite dumt att lämna lukas därinne, men det var ju en säker miljö). väl ute vid bilen fick jag hålla fast albin i ett järngrepp för att kunna spänna fast honom. fortfarande skrek han så tårarna bara sprutade...

precis när jag skulle vända för att hämta lukas kom en vänlig anställd från öppna förskolan ut med honom, och hon gick även in och hämtade nappen och bilen som albin kastat. från henne fick jag också en kram och några uppmuntrande ord. hon tyckte jag hade gjort helt rätt som inte gick i konflikt med albin utan bara bar ut honom och klädde på metodiskt. vid det här laget satt båda barnen i bilen (albin fortfarande skrikande), så jag stal en extra kram från henne och blev faktiskt tårögd för det hela hade verkligen skakat om mig rejält.

i samma stund som jag satte mig i bilen och erbjöd albin vällingen så tog han den, drack hela flaskan och däckade på en minut....

vad berodde det på? det värsta utbrottet jag någonsin varit med om som mamma? tja...trötthet till tusen, lite hunger på det (han åt dåligt till frukost och vägrade fruktmelliset), och så på det att hans lillebror fick all uppmärksamhet i några avgörande minuter. det blev väl för mycket för min lilla älskling...

hursomhelst blev jag påmind om att när barnen är som svagast, det är då man själv måste vara den där orubbliga pelaren av envishet och tystnad, som gör det man ska envetet och målmedvetet, med skrikandet ringande i öronen. när barnen är som svagast, behöver de ens styrka mest. och jag blev också påmind om att man aldrig kan planera kring barn. jag kunde gissa mig till att klockan 11 var en bra tid att lämna hemmet, men eftersom albin vaknade supertidigt just idag, så var det en högst olämplig tid...

så kan det gå...men det sista jag gjorde innan han somnade bredvid mig i bilbarnstolen var att smeka hans kind och ge honom en blick som jag hoppades sa "jag förlåter dig, du är liten och du vet nog inte själv varför du var så ledsen och arg." <3

Har inte uppdaterat på ett tag, mest pga sömnbrist och allmänt bristande motivation... Har en helg med massa godis och annat onyttigt bakom mig, och idag glömde jag väga mig innan frukosten, så jag väntar tills imorrn med att väga mig. Tanken är att jag ska lägga upp bilder också, men jag är inte särskilt peppad. jag tränade dessutom bara fyra av fem pass förra veckan... 

 

Ska börja om på ny kula nu, men gudarna ska veta att det känns ganska tungt... 

 

En positiv sak är i alla fall att jag har druckit massa vatten (minst två liter) varje dag och jag tycker mig märka att jag har fått finare hy som resultat. 

 

Alltid nåt.

Min kära sambo sa en sak häromdagen som faktiskt var rätt intressant (det gör han iofs ganska ofta, men just detta stämde in på mig just nu). Han sa att min uteblivna viktminskning kan bero på att jag inte sover bra pga nattamning och dylikt med lillen.

Han har säkert rätt i att det är en bidragande faktor. Jag har lärt mig att för att gå ner i vikt så räcker det inte att bara träna. Man måste äta relativt sunt (mer sunt än osunt åtminstone), så att man förbränner mer än man stoppar i sig. Man måste dricka mycket vatten (jag har en app på mobilen som påminner mig om just detta). Och man måste få sina 7-8 timmars bra sömn per natt. Kroppen är superberoende av detta.

Om jag har tur får jag 5-6 timmars upphackad sömn. En vanlig standardnatt är runt fyra timmars uppdelad sömn. En dålig natt någon enstaka timme. Med andra ord; inte förrän lillen börjar sova riktigt bra på nätterna kommer jag antagligen se några riktigt fina resultat.

Det är mycket som ska stämma i livet för att man ska kunna nå sina mål. Det räcker inte att bara träna och sen gå hem och sitta uppe hela natten och äta chips. Då går man inte ner. Kanske får man bättre kondition, för man har ju trots allt tränat. Men de synliga resultaten uteblir....

Tänkvärt bara, så där i sömnbristens dunkla dimmor. Nu ska jag faktiskt passa på att blunda en stund. Dumt att sitta och blogga när lillen slumrar, stora killen är i skolan och mellangrabben sover middag och man själv lider av sömnbrist ;) uppdaterar senare med ett inlägg om dagens mat :)

Frukost: naturell yoghurt med müsli och skivad banan

 

lunch: pasta med tonfisksås

 

mellis: en proteinbar

 

middag: kyckling/pastasallad från uteställe

 

kvällsmat: proteinbar

 

dagens träning: focus t25 cardio

 

tankar om dagen: tränade riktigt hårt idag utan att modifiera övningarna och det gick jättebra! Var hungrig som en varg därefter ;) är stolt över att jag klarade av att välja hyfsat nyttig mat trots utekäket! Förut hade jag säkert valt hamburgare med pommes ;)

 

 

 

 

 

Och det har jag. För han "tar barnen" så att jag kan träna de där 25 minuterna varje dag. Det kanske låter självklart, men det är det inte. Särskilt inte när man har tre barn, ett hus att sköta, arbete och fritid som ska vävas ihop. Det är ett pusslande! Men han finns där för mig, alltid, oavsett.

 

Jag tränar hemma. Vi har inget insynsskydd i huset överhuvudtaget än, förutom i sovrummen, så jag har lagt över träningsprogrammet på mobiltelefonen så att jag kan träna i sovrummet.

 

Tjugofem minuter om dagen låser jag in mig där, drar ner mörkläggningsgardinerna, hoppar i träningskläderna och kör allt jag orkar på de där två kvadratmetrarna. Kisandes ibland, för att det är svårt att se vad de pysslar med på den lilla iphone-skärmen. Men jag har kul ändå! Jag blir vältränad ändå på sikt. Det finns inga ursäkter.

 

Det här skriver jag inte för att framstå som en dryg besserwisser (stavas det så?), utan för att förhoppningsvis ge folk en bild av att allt faktiskt går. Man kanske inte har tusentals kronor över till heta träningskläder, en personlig PT eller tid att hänga på gymet två timmar om dagen. Men det behövs ju inte ens. Så pepp pepp till alla där ute som inte tror er ha tid eller råd ;) 

 

Men i mitt fall hade det ändå varit väldigt krångligt om jag inte haft min fina sambo. Därför är det här inlägget tillägnat dig. Tack för att du finns! Älskar dig <3

Jag är en quitter. Faktiskt. Jag börjar med saker, men klarar inte av att slutföra dem. Fråga vem som helst, men kanske i synnerhet min kära sambo. Han vet ;)

 

Jag lämnar nästan tomma schampoflaskor i badrummet för att sedan börja på nya. Jag börjar spela ett tv- eller dataspel för att sedan börja med ett annat. Jag läser 50 sidor i en bok innan jag tröttnar. Jag kör aldrig färdigt maten i mikron utan tar ut den när det är två sekunder kvar. Varför vet jag inte.

 

Men jag är likadan vad gäller bantning, dieter och rent allmänt att "komma i form".

 

Det finns två scenarion. Antingen så börjar jag stenhårt, för att kraschlanda lika fort och bara skita i allt, eller så kör jag på en lagom nivå tills jag har nått en form jag är "hyfsat nöjd med". Det innebär att jag är ganska vältränad, men med lite skavanker här och där som jag stör mig på.

 

Den här gången måste någonting bli annorlunda. Jag vill prova att göra det här till en livsstil. Inte en bantningskur. Jag vill kunna leva så här, resten av mitt liv. Äta gott och lagom (och mestadels hälsosamt), träna svettigt och bara vara glad.

 

Slutföra.

 

Inte påbörja för att sedan se hur godiset gradvis smyger sig in i vardagen igen. En chokladkaka istället för middag. En påse chips i min ensamhet. No more. Jag vill att det här ska vara the real deal. Slutet på min kamp mot mig själv. Det känns som att jag är på rätt spår. Jag tror det. Det återstår att se ;)

 

 

Ibland vaknar jag och vill bara gå och lägga mig igen. Det är sant. Jag vaknar med en desperat känsla av att bara få försvinna ner i ett hål. Eller för enkelhetens skull, ner under täcket. Men det går inte. Man måste gå upp och dra igång dagens rutiner. Ni känner säkert igen er.

 

För mig beror nog den där enorma motviljan jag känner varje morgon dels på att jag är en väldigt introvert personlighet, som helt enkelt trivs med att vara lite för mig själv innan jag presenterar mig för omvärlden (något som inte går ihop riktigt med att vara en hurtig trebarnsmamma ;).

 

Och dels beror motviljan på sömnbristen. Ja, jag lider av sömnbrist sedan säkert sex, sju år tillbaka. Jag gnisslar tänder, jag har ett konstigt bett som gör att jag pressar tungan mot framtänderna, dygnet runt. Jag vaknar med ömma käkar ibland. Jag drömmer ibland våldsamma mardrömmar och jag kan inte minnas senast jag sov en hel natt (6-7 timmar) utan att vakna en enda gång. Som liten var det inte så. Då hade jag kunnat sova mig igenom andra världskriget ungefär, men idag - idag är det annorlunda.

 

Jag skyller på att jag har så mycket i huvudet jämt. Det är alltid en liten jäkla hamster därinne som antingen tuggar och tuggar eller springer och springer i sitt hjul. Envist och envetet. Kanske borde jag yoga. Meditera för att få lugn i själen. Men det gör mig inte lugn. Jag blir lugn av mer explosiv träning. Av att svettas. Känna och se ansträngningen på utsidan. Se fysiska resultat.

 

Och som sagt. Vissa dagar vill jag inte träna. Jag vill ner i det där hålet. Ner under täcket. Men då tar jag på mig träningskläderna istället, och kör ändå. För att jag vet att jag mår bättre efteråt. No mercy ;)

 

Vad är din bromskloss?

 

Här följer en liten summering av mina tre graviditeter och min vikt före och efter dessa:

 

Jack. Vikt innan: 72 kilo. Vikt fullgången graviditet: 85 kilo.

Albin. Vikt innan: 80 kilo. Vikt fullgången graviditet: 98 kilo.

Lukas. Vikt innan: 75 kilo. Vikt fullgången graviditet: 90 kilo.

 

Jag har alltid haft lätt för att gå ner mina graviditetskilon, men har sedan pendlat hit och dit i vikt efteråt. Idag väger jag 81 kilo. Mitt mål är att gå ner till cirka 70 kilo, beroende på vad som känns bra. Jag vill inte bli smal, utan jag vill vara vältränad. Det är en stor skillnad på dessa två, och smal har jag ändå inte gener för att bli ;)

 

Jag följer ett träningsprogram som heter Focus T25. Länk till programmet finns här: http://www.beachbody.com/product/fitness_programs/focus-t25-workout.do Programmet går kortfattat ut på att man tränar 25 minuter om dagen, fem dagar i veckan (plus en dag då man bara kör lite yoga-aktiga övningar för att öka flexibilitet). Programmet är i tre faser, om totalt 15 veckor. Det passar mig just för att det bara är 25 minuter om dagen. Jag har tid, trots att jag har fullt upp =) Man har möjlighet att modifiera övningarna till en lättare version, och det är den jag väljer att köra nu, just för att jag födde barn för bara några veckor sedan. Jag tänker köra igenom programmet en gång med de lättare övningarna, och sen kanske ytterligare en gång med de svårare övningarna.

 

Maten jag äter är egentligen helt vanlig husmanskost, med lite GI-tänk. Jag försöker äta mycket fullkorn, mycket protein och inte jättemycket snabba kolhydrater. Jag räknar INTE kalorier eftersom jag ammar. Jag ska ha energi både till amningen och träningen, så därför äter jag helt enkelt när och om jag är hungrig. Jag försöker få i mig 8 glas vatten per dag, något jag har väldigt svårt för. För vatten är ju äckligt, tycker jag...haha. Men jag ska verkligen försöka, för vatten är viktigt!

 

 

Bilderna ni ser här är tagna någon vecka efter förlossningen. Jag kommer att väga mig en gång i veckan och lägga upp bilder cirka en gång i månaden. Let's do this!

Mycket har hänt sedan jag bloggade sist. Säkert har jag tappat många läsare på vägen. Men nu är jag alltså redo att börja blogga igen, och hoppas att behålla ert intresse denna gång ;) 

 

Ni som följt mig på Facebook vet redan att jag fått barn igen, för bara ett par veckor sedan. En liten kille som heter Lukas =) 

 

Under den här graviditeten hade jag maximal otur. Jag åkte på den ena åkomman efter den andra, som hindrade mig från att kunna träna överhuvudtaget. Först fick jag något ischias-liknande (kanske på grund av att jag tränat ryggen lite för hårt och för tidigt efter förra graviditeten), som höll i sig ett par månader. Det var så illa att jag knappt kunde lyfta Albin, och jag led verkligen av det. Gick till en sjukgymnast som gav mig order om att inte hoppa, inte studsa. Maximalt så skulle jag köra basgympa, eller cykla. Tråkigt, tänkte jag, och sket i träningen helt. 

 

Sen, lagom när jag tillfrisknade från det ryggonda, med hjälp av mycket vila, så fick jag en infektion i halsen, som höll i sig ett par månader (ja, jag skojar inte). Och lagom tills jag blivit frisk från DET, ja då var jag gravid i åttonde månaden och hade inga planer alls på att börja träna.

 

Så det är först nu som jag känner mig redo igen, och ja, jag har valt att börja träna redan två veckor efter förlossningen, för att det känns bra helt enkelt. Jag tar det självklart lugnt, även om jag kör fem pass i veckan så är det med låg belastning på bäcken och liknande. Jag kör heller inte särskilt mycket magträning än. 

 

Jag har också börjat tänka mer på maten igen, dragit ner på godis och så vidare.

 

Men mer om detta i kommande inlägg, det här var mer tänkt att fungera som en förklaring till varför jag inte skrivit på länge. Den här lyckliga (men ibland väldigt stressade) trebarnsmamman vill inte ge upp hoppet om den där fitnesskroppen, och det är därför hon fortsätter blogga ;) För att inte kunna fuska! Och för att nå sina mål!

 

Sen vill jag givetvis njuta av att vara mamma också. Jag känner ingen panik att jag måste nå mitt mål snabbt, utan jag har sagt att till sommaren 2014 ska jag känna mig nöjd. Sen får vi väl se om det går vägen, men det vill jag tro. 

 

Hoppas ni vill följa mig på min väg. Kanske har ni också mål? Nu kör vi!

Varför hände det?

Min egen teori är att jag blev för kaxig, för nöjd med min snabba viktnedgång. Jag fick på något konstigt sätt för mig att jag minsann var en stålkvinna som nog kunde tänja på gränserna och äta vad jag ville ändå. Jag kommer säkert gå ner i vikt i alla fall?

Sakta men säkert smög sig helgerna in på vardagarna. Sömnlösa nätter botades med en fet chokladkaka på kvällen, eller lightcola under dagen. Och nej, colan har jag inte lyckats göra mig av med än....nackdelen med att man hatar kaffe och samtidigt ska hantera vaknätter, är att man måste få energin någonstans ifrån för att vara den där perfekta mamman under dagen. Min lösning var koffein i läskform. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska sluta med just colan, men godiset är i alla fall återigen helt slopat.

Hursomhelst. Helgerna smög sig alltså in i vardagen. Istället för att börja ätardagen på lördagkvällen och dessutom sluta på lördagkvällen så började den på fredagseftermiddagen, och höll i sig ända in till söndagnatt ibland haha. Och till slut tyckte man att om man ändå äter onyttigt så pass mycket, kan man väl lika gärna göra det jämt?

Det handlar om att ha för höga krav på sig själv i kombination med dålig disciplin. Jag tänjde på mina gränser, lät mig själv äta mer onyttigt oftare, för att jag skulle orka med vardagen. Något som i sin tur gjorde mig orkeslös med blodsockersvaj, = mer onyttigt ätande för att orka, och så är man inne i den onda cirkeln.

Hur jag ska lösa det? Genom att ta en titt i almanackan mina vänner. Det är 7 maj redan. Om bara en månad svassar studenterna ut i sina tunna klänningar. Ska jag då känna mig tvungen att bylsa på mig jeans (vilket faktiskt har hänt tidigare år, jag har genomLIDIT jeans-somrar för att jag inte känt mig nöjd med min kropp. Eller ska jag känna mig såpass bekväm att jag själv kan hoppa i en klänning och vandra ner på stan för att ta en (förhoppningsvis nyttig?) fika med en god vän?

Det handlar om val. De bra valen har gett mig tio kilos viktnedgång på tre månader. De dåliga valen har gett mig 1 kilos viktnedgång på två månader. Ni ser ju skillnaden.

Jag är nära nu. Jag tycker inte illa om min kropp. Jag gillar det jag ser i spegeln. Jag har mina kurvor i behåll, nu vill jag bara fasta till mig lite. Chokladkakor varje dag kommer inte ge mig det. Fem till sex små måltider (frukt och mellis inräknat) kommer att ge mig det. Äntligen har jag fullt fokus igen, och jag störtar mot målet som är 67-68 kilo. Men först, den magiska siffran 70. Kan jag krossa den? Få se sexan lysa mot mig först från vågen. Aldrig mer en sjua alltså, såvida den inte kommer som nummer två ;)

Hoppas jag har några med mig? Några nyblivna mammor som vill komma på rätt spår igen efter månader av graviditetsfrossande? Er kan jag ju känna igen mig i. Men ni andra är också välkomna att haka på.

Nu kör vi =)