Tröttheten som bromskloss
Kategori: Allmänt
Ibland vaknar jag och vill bara gå och lägga mig igen. Det är sant. Jag vaknar med en desperat känsla av att bara få försvinna ner i ett hål. Eller för enkelhetens skull, ner under täcket. Men det går inte. Man måste gå upp och dra igång dagens rutiner. Ni känner säkert igen er.
För mig beror nog den där enorma motviljan jag känner varje morgon dels på att jag är en väldigt introvert personlighet, som helt enkelt trivs med att vara lite för mig själv innan jag presenterar mig för omvärlden (något som inte går ihop riktigt med att vara en hurtig trebarnsmamma ;).
Och dels beror motviljan på sömnbristen. Ja, jag lider av sömnbrist sedan säkert sex, sju år tillbaka. Jag gnisslar tänder, jag har ett konstigt bett som gör att jag pressar tungan mot framtänderna, dygnet runt. Jag vaknar med ömma käkar ibland. Jag drömmer ibland våldsamma mardrömmar och jag kan inte minnas senast jag sov en hel natt (6-7 timmar) utan att vakna en enda gång. Som liten var det inte så. Då hade jag kunnat sova mig igenom andra världskriget ungefär, men idag - idag är det annorlunda.
Jag skyller på att jag har så mycket i huvudet jämt. Det är alltid en liten jäkla hamster därinne som antingen tuggar och tuggar eller springer och springer i sitt hjul. Envist och envetet. Kanske borde jag yoga. Meditera för att få lugn i själen. Men det gör mig inte lugn. Jag blir lugn av mer explosiv träning. Av att svettas. Känna och se ansträngningen på utsidan. Se fysiska resultat.
Och som sagt. Vissa dagar vill jag inte träna. Jag vill ner i det där hålet. Ner under täcket. Men då tar jag på mig träningskläderna istället, och kör ändå. För att jag vet att jag mår bättre efteråt. No mercy ;)
Vad är din bromskloss?
