när ett barn exploderar...
Kategori: Allmänt
jag är nu hemma från det absolut mest mardrömslika bvc-besöket jag någonsin varit med om under de sju år jag haft barn...tanken var att jag skulle åka till bvc själv med lukas och albin klockan 11.00. inga problem tänkte jag, det är precis innan albin blir trött, så jag tar med en flaska välling som han får i bilen sen på väg hem...jo tjena.
det hela började med att albin lekte fint i väntrummet och småpratade med mig om allt möjligt medan jag höll lukas. sen när vi väl skulle in, nej då ville han INTE följa med in i undersökningsrummet (albin alltså). bvc-sköterskan sa att han fick vara kvar i väntrummet och leka om han ville varpå jag gick in med lukas. då började helsiket :P
albin skrek som en rabiessmittad hund ungefär, under hela tiden som lukas vägdes och mättes. ville inte komma in och ville inte att jag skulle hämta honom heller. bara skrek och skrek och kastade nappen...sen efter många om och men fick sköterskan hålla lukas så jag fick gå och lugna ner albin, vilket tog en bra stund. sen fick jag sitta med både lukas och albin i knät för att överhuvudtaget kunna prata med sköterskan :P
sedan efteråt var lukas ledsen, så jag satte mig i väntrummet för att mata honom. vid det laget var albin lugn igen, men då var det en annan mamma som skulle in med barn lika gamla som albin och lukas. albin hakade på dem in, och mamman som jag kände igen sen förut sa att det var okej medan jag matade lukas. så lånade albin hennes äldsta pojkes bil, och jag tänkte ååånej. det här kommer helt enkelt inte sluta bra. för förr eller senare måste jag ta tillbaka bilen.
pojken ville också låna albins bil som han hade med sig, men det fick han inte (otippat). de lekte en stund, jag matade lukas, men så var det ju till slut dags att gå. "nu får du lämna tillbaka bilen så ska vi åka hem" sa jag, och det blev startskottet för en fasansfull kvart (eller så var det bara fem minuter som kändes oändligt långa). albin skrek rakt ut när jag tog bilen, kastade sin napp, kastade sin egen bil, vred sig som en orm när jag lyfte upp honom, och jag tänkte: hur fan ska jag få med mig båda?
som tur var erbjöd sig bvc-sköterskan att bära bilbarnstolen med lukas i till kapprummet. jag bar alltså den skrikande albin, och vi var tvungna att gå genom öppna förskolan, där ett gäng mammor försökte sjunga fridfulla sånger för sina nyponrosiga nyfödingar. och där kom vi och minst sagt, kraschade partyt haha....alla stirrade på oss som om vi var knepiga i skallen, och albin bara skrek så man trodde lungorna skulle ramla ur. inget hjälpte, inte att erbjuda vare sig välling, napp eller hans egen bil.
i kapprummet var bvc-sköterskan tvungen att vända tillbaka till sitt besök, så jag blev själv med båda barnen. albin skrek såklart fortfarande, och jag visste att det är lika bra att få det hela snabbt överstökat. på med skorna, medan han vred sig så att han höll på att gå av på mitten. jag försökte prata lugnande med honom, men jag hörde inte ens min egen röst. hela tiden stirrade mammorna, jag kände det men kan knappast påstå att jag brydde mig just då haha. albins jacka sket jag i, så viktig var inte den, ner i skötväskan med den.
jaha, nu ska vi gå ut till bilen, sa jag med ansträngt lugnt röst till den vansinnesgapande albin, som låg på golvet och kastade allt han kom i närheten av runt sig, samtidigt som han försökte få upp kardborrbanden på skorna. lukas låg i bilbarnstolen med stora ögon, men var tack gode gud, lugn. då förstod jag att jag måste först bära ut albin, för jag får inte med mig båda. jag kastade upp albin på ena axeln och tog skötväskan över den andra, ut till bilen (det kändes lite dumt att lämna lukas därinne, men det var ju en säker miljö). väl ute vid bilen fick jag hålla fast albin i ett järngrepp för att kunna spänna fast honom. fortfarande skrek han så tårarna bara sprutade...
precis när jag skulle vända för att hämta lukas kom en vänlig anställd från öppna förskolan ut med honom, och hon gick även in och hämtade nappen och bilen som albin kastat. från henne fick jag också en kram och några uppmuntrande ord. hon tyckte jag hade gjort helt rätt som inte gick i konflikt med albin utan bara bar ut honom och klädde på metodiskt. vid det här laget satt båda barnen i bilen (albin fortfarande skrikande), så jag stal en extra kram från henne och blev faktiskt tårögd för det hela hade verkligen skakat om mig rejält.
i samma stund som jag satte mig i bilen och erbjöd albin vällingen så tog han den, drack hela flaskan och däckade på en minut....
vad berodde det på? det värsta utbrottet jag någonsin varit med om som mamma? tja...trötthet till tusen, lite hunger på det (han åt dåligt till frukost och vägrade fruktmelliset), och så på det att hans lillebror fick all uppmärksamhet i några avgörande minuter. det blev väl för mycket för min lilla älskling...
hursomhelst blev jag påmind om att när barnen är som svagast, det är då man själv måste vara den där orubbliga pelaren av envishet och tystnad, som gör det man ska envetet och målmedvetet, med skrikandet ringande i öronen. när barnen är som svagast, behöver de ens styrka mest. och jag blev också påmind om att man aldrig kan planera kring barn. jag kunde gissa mig till att klockan 11 var en bra tid att lämna hemmet, men eftersom albin vaknade supertidigt just idag, så var det en högst olämplig tid...
så kan det gå...men det sista jag gjorde innan han somnade bredvid mig i bilbarnstolen var att smeka hans kind och ge honom en blick som jag hoppades sa "jag förlåter dig, du är liten och du vet nog inte själv varför du var så ledsen och arg." <3
